bitterbecca.blogg.se

Det har nu gått ca två veckor sedan jag fick reda på att jag har en kronisk sjukdom. Jag började också äta medicin samma dag som beskedet kom. Jag har märkt redan nu att vissa saker har blivigt lite bättre: Jag är inte lika blek (bara om jag är trött), min hud är inte lika torr som innan och jag blir hungrig.

 

Blekhet, torr hud och att inte ha någon aptit är bara några av mina symptom på sjukdomen. Många som har denna sjukdomen har ingen aptit och äter inte mycket, men går upp i vikt. Jag själv äter precis lika mycket som innan och rör på mig lika mycket som innan, men jag går upp i vikt. Många människor säger att jag faktiskt är smal men jag har ALDRIG varit så stor som jag är nu, även om det inte är stort liksom. Men det är inte NU jag oroar mig över, utan det hur det blir om medicinen inte ger med sig...

 

Sedan att min trötthet (som jag haft i flera år) nu håller på att ta kol på mig. Det är ofta som jag inte har motivation till något, och då menar jag verkligen inget. Jag orkar inte göra någonting. Varje kväll när jag ligger i sängen och planerar kommande dag så måste jag alltid se till att jag planerar in minst en middagslur, det är jävligt svårt att få ihop dagarna då när man har jobb, häst, tränar och sedan vill umgås med sina vänner när man vet att man absolut minst måste sova en timme.

 

Vad händer om jag inte sover då? - Det känns då bokstavligt talat som att jag ska klappa ihop. Jag gör det jag måste, utan någonsomhelst ansträningning. Jag gör det som en maskin. Till och med att ta in FYRA HÄSTAR från hagen kan bli jävligt jobbigt, ibland är jag så trött så att jag bara inte orkar ta den där sista vändan och hämta den sista hästen, men jag gör det ju såklart iallafall men det brukar sluta med att jag blir oengagerad när jag kör bilen hem, jag sluddrar när jag pratar och blir lätt sur. Jag kan med lätthet sova i 12 timmar på en natt, men fortfarande vara trött och måste sova middag.

 

Förutom tröttheten och viktuppgången så är också de koncentrationssvårigheter och minnesförluster (dåligt korttidsminne) jag får otroligt jobbiga. Detta jag sitter och skriver just nu är ganska jobbigt det med. Så nu vet ni iallafall vad det beror på om jag har skrivit någon mening konstigt, haha.

 

Iallafall så har jag nu varit på Step Up två gånger och även arobics en gång. Jag hänger inte med alls! Och jag tycker verkligen sånthär är SKITKUL och jag har faktiskt alltid varit väldigt bra på sånt också. Även kommit in i nya steg och rytmer snabbt. Nu står jag bara och trampar och försöker för allt i världen komma ihåg vad det är vi gör. Jag minns inte ens det första steget på "dansen", inte en enda gång. Så jag brukar försöka att läsa av personen framför mig så fort personen rör på sig, och då måste jag ju vara jäkligt snabb om jag ska hinna med, så det är inte heller så lyckat, haha. Så jag undrar faktiskt vad jag ska göra. Kanske är det lika bra att bara simma, gå ut och gå, springa, gå på gym (tråååkigt) och sånt som man inte behöver tänka så mycket för att göra eller ska jag inte göra något alls kanske förrens medicinen har verkat?

 

Imorgon ska jag även ha min första dressyrträning för Anki med Joy sedan jag fick reda på min diagnos. Jag är väldigt orolig över att min sjukdom ska påverka min ridning, vilket den iofs delvis redan gjort. Men det beror mest på tröttheten. Jag vet att jag redan i somras kunde ha svårt att minnas vart jag skulle rida. Såvitt jag minns så kom jag alltid på det men det känns som sjukdomen blivigt värre nu. Kommer jag ens kunna tävla? Kommer jag minnas ridvägarna? Kommer jag kunna koncentrera mig och lyssna på träningarna?

 

Många av er tycker säkert jag överdriver, men precis såhär jobbigt har jag det nu. Jag skäms jättemycket när jag glömmer bort något jag varit påväg att säga. Det gjorde jag inte innan jag visste att jag var "sjuk", men nu är det bara så pinsamt att behöva säga - Asså, jag glömde bort vad jag skulle säga eftersom jag är sjuk... Känner mig psykiskt störd när jag kläcker ur mig något sånt, för jag ser ju inte sjuk ut?

 

Det finns också folk som sagt -"Vaddå sjukdom? Det är väl ingen sjukdom?". Mm, känns ju också kul att höra. Är jag störd då eller vad påstår ni? Men jag ber er nu mina nära och kära... Det tar mellan 6-12 månader (minst) innan medicinen kommer ge resultat. Så ha lite hänsyn och försök förstå. För trots att det inte är någon allvarlig sjukdom jag har så är den en riktig pain in the as ändå. Den förstör mitt liv på sätt och vis.

 

Innan jag visste om att jag var sjuk så var jag såhäääääääääääääääär nära på att sälja Joy. Så jag är sjukt tacksam över att jag fick reda på det innan jag gjorde något så dumt. Men jag orkade inte, jag orkade verkligen inte med att rida varje dag och jag tyckte synd om honom. Han tycker om att få röra på sig och bli ompysslad, så det var endast för hans egen skull jag funderade på det. Men nu verkar den motivationen ha kommit tillbaka iallfall, det beror väl antagligen på att jag faktiskt vet varför jag känner som jag gör och Joy får helt enkelt vila de dagar jag verkligen inte orkar, det får vara så tills jag mår bättre. Jag är sjukt glad/tacksam över att jag fick reda på min sjukdom nu, att jag inte sålde Joy och att min motivation och ork till häst har kommit tillbaka!

 

Jag vet att många har det mycket värre än mig och jag vet att jag egentligen inte borde klaga men jag var tvungen att skriva av mig lite :-) jag hoppas att folk kan läsa och försöka förstå. Det skulle vara skönt om ni kunde förstå hur jäkla trött jag alltså är och vad jobbig vardag jag har för tillfället. Men det kommer ju bli bättre! Om ett år är jag fitt fore fight igen! lagom till vintern... Hahaha x)